Kompetens och ålder.

Jag hade tid hos tandläkaren i fredags. Både tandläkaren och tandsköterskan var ungdomen själva, som hämtad från ett avsnitt av Ex on the beach eller Paradise hotel. De tog glatt och proffsigt emot mig för undersökning i sal tre. Hittills har jag bara mött äldre tandläkare, och tillskrivit dom fullt förtroende genom deras ålder och förmodade erfarenhet. Hur skulle kompetensen hos Ex on the beach duon vara? Har de verkligen hunnit läsa gymnasiet och högskola trots deras ringa ålder? Kan jag lita på det här?
Korkade funderingar stillades av proffsig kompetens och jag måste sluta förvänta mig att personal ska vara 10-20 år äldre än mig. Jag gick därifrån med en note to myself:
Anna, åldras inte med ett snävtänkande mindset. Tro inte att alla som är yngre än dig är icke tillförlitliga, de blir fler och fler. Utbildning och erfarenhet från tidigt 70-tal behöver inte vara allenarådande. Tvärtom, nya kompetenser är intressanta och viktiga. Döm inte tandläkaren efter åldern!

/Anna

 

Spa, gym och en varm bänk

Hej! Det var ett tag sen sist! Mitt skrivande har en härlig kravlös frekvens. Ingen annan än jag bestämmer takten. Mitt eget behov av skrivande styr. Det är fördelen med att inte vara en youtuber, bloggare eller influencer-  ingen yttre förväntan styr.
Texterna är fortfarande tänkta som ett arv till Joel och Tilde, och ingen av dem pushar mig att skriva. Tvärtom, förmodligen har de glömt att sidan finns och tidigare har de gjort klart för mig att jag skriver så ofantligt tråkiga texter. Tids nog kommer de att förstå.

2018 har precis blivit 2019 och här sitter jag med en dator i knät, i en urblekt soffa som egentligen borde bytas ut. Men vi gillar den, och den kommer att bo kvar hos oss en lång tid framöver. Dagens skrivstund ska ägnas till reflektion kring träning.

Det råder inget tvivel om att träning trendar. Kompisar, syskon, föräldrar, grannar, tonåringar, pensionärer, kända och okända har fokus på fysisk aktivitet. Gym, spinning, löprundor m.m. Det behövs inte källhänvisas för att påstå att träning är bra. Endorfiner frigörs, hjärnan blir piggare, minnet sägs bli bättre och magen plattare.
Ända sedan jag slutade med lagsport för 20 år sedan har jag haft svårt för att motivera mig till egen träning. Jag har gjort mina försök, men alltid avslutat insatserna efter 5-10 tillfällen. Argumenten är samma varje gång; jag har inte ont i rygg eller axlar, jag är inte onödigt överviktigt, jag sover bra, äter bra och känner mig i tillräckligt fin form. Jag står för mina argument och respekterar att många tycker att jag tänker kortsiktigt: ”Du måste träna för att förebygga ont i ryggen, benskörhet och ohälsa”. Ja, så kanske det är. Men det har aldrig varit en tillräckligt stor drivkraft för mig. Ingen av de träningsformer jag testat har funkat.

Men nu är jag något på spåren! Jag har hittat ett gymspa, eller kanske spagym. Lite folk, ingen trängsel, simbassäng, ångbastu, gratis äpplen, vita liljor, hamamavdelning, tända ljus, eget träningsskåp och ett gym. Det här nyfunna stället ligger på 5 minuters gångavstånd från mitt jobb, och också mitt hem. Det är en magisk triangel när jag vandrar hem-jobb-spagym. Detta ska testas med uthållighet. Jag började 1 december.
Precis som det kravlösa med mina texter , finns inga krav på hur jag fördelar tiden mellan spa och gym. Ibland 20 minuter cykling innan ångbastu. Ibland simning och ett äpple. Ibland lång promenad utomhus och avsluta på varm hamambänk. Ibland bara bastu och lång dusch (förmodligen kommer jag att svettas mer i bastun än på testcykeln).

Vi får se, men jag har en positiv känsla av att det här kommer bli bra. Priset är högre än ett gym utan spa men jag väljer att ta den kostnaden. Nästa gång jag får skrivflow ska jag förklara hur mitt ”10% guldkonto” kom att finansiera denna spagym-satsning.
På återseende!

/Anna

Tonåringar i storstan.

Det är fredagkväll och Joel har träning. Regnet hänger i luften och det är mörkt ute. Han tar sig hem via tunnelbana och tvärbana från Kärrtorps IP. Ett glatt hallå hörs från hallen när han kliver in genom dörren. Efter en dusch och en tallrik gröt landar han vid sin dator. Hörlurar och microfon möjliggör kommunikation med vänner.
Samma fredagkväll tar Tilde bussen till slussen och sedan tunnelbana till Medborgarplatsen. Där träffar hon två kompisar, de rör sig bekvämt i området. En fotboll finns medpackad. På en belyst konstgräsplan, bland pubarna på Folkkungatagatan, samlas de runt målet. Efter några timmar är hon tillbaka. Obekymrat går hon och lägger sig på sitt rum.

För oss föräldrar är det ovant att ha tonåringar på stan, vi är mer vana vid byn. Det är  inte hållbart att oroa sig till den grad att vi begränsar deras rörlighet. Vi kommer överens om tider och har en viss kontakt. Joel och Tildes självklara icke-rädsla smittar oss på ett positivt sätt. Dom har en fantastiskt rolig tid framför sig. Vi väljer att vara mer glada än oroliga.

Ta er en bra dag!

/Anna



En låst cykel, del 2.

Det var inte så lätt att såga upp cykellåset. Bågfil fungerade inte, bultsax fungerade inte. Det här låset kräver verktyg som inte finns i standardlådan.
Det får mig att tänka på några av de elever jag träffar.  De, precis som mitt cykellås, kräver en annan hantering. Ofta med verktyg som inte är så enkla att hitta. Det ställer högre krav på den som står inför uppgiften att hitta lösningar. När den som är ansvarig ger upp för fort blir det omöjligt att komma framåt.
Nu blev det så att vi lånade ett nytt verktyg, en rondell, för att nå vårt mål att kunna använda cykeln igen. Det fungerade perfekt. Med rondellen gick det snabbt och vi hade en lösning istället för ett proplem.
Precis samma resultat som när rätt verktyg hittas till en elev.

/Anna

IMG_1092 (1)

En låst cykel

Den här dagen har jag ovanligt många saker i mina händer när jag kommer ut på gården- soppåse, pappersinsamling och cykelnyckel.
Slänga skräpet och sedan sätta nyckeln i låset är planen. Nu blev det så att nyckeln råkade följa med i sopnedkastet. Hejdå cykelnyckeln långt ner i röret.  Jag tar mig till jobbet med Lars cykel istället. Värre saker kan hända och det enda som behöver fixas är att såga upp låset.  Själv äger vi inget bra verktyg för den här typen av uppdrag. Det finns säkert att köpa, eller kanske vaktmästaren på skolan har något att låna ut. Jag skulle också kunna dra den till cykelreparatören några kvarter bort, lägga huvudet på sned, och med min norrländska dialekt fråga om någon kan hjälpa mig att såga upp låset. Cykelstölder är dock väldigt vanligt i den här staden, vågar dom lita på att cykeln är min? Låter det trovärdigt att låset behöver sågas upp pga att nyckeln ligger längst ner i ett sopnedkast? Jag ver inte, vi får se.
På ett eller annat sätt kommer det att lösa sig. Jag och min mintgröna Sjösala kommer ses cyklandes snart.

Ja, det var det lilla jag hade att delge idag. Det du kan lära dig av det här är att bara slänga sopor i sopnedkast.

/Anna

Att bo en bit bort

Att bo nära släkt och vänner innebär fina möjligheter att träffas ofta. Det är enkelt att stanna till, ta en fika, säga hej. Att bo nära kan också bli slentrian där vi väljer att prioritera annat. Besöket och fikat kan man ta en annan dag, eller en annan dag.
När vi flyttade från Örnsköldsvik till Stockholm hamnade vi 60 mil bort från de vi känner allra mest. Korta avstånd byttes mot långa avstånd. Numera är det långa facetimesamtal och trevliga besök med övernattning som gäller.
Kontakten blir olika utifrån geografisk distans. Jag gillar att förhålla mig till rådande situation och väljer att se fördelarna. Det är hållbart i många olika situationer. Och det gör livet mindre komplicerat. Dagens tips!

skc3a4rmbild-17-e1502688241225.png

Semester och sommar

Vissa ser nattsvart på att semestern går mot sitt slut. Det likställs med att sommaren är över och att det är ca 47 veckor kvar till nästa glädjeämne. Jag tränar på att förhålla mig på ett annat sätt.  Min första arbetsdag är på måndag och jag tänker att semestern är slut och sommaren fortsätter. En tur till Stockholms skärgård en lördag i september. En kall öl på en uteservering i kvällssol och kanske sommarens första dopp efter en lång arbetsdag i Nacka kommun. 

Vi väljer själva om vi abrupt vill förklara sommaren avslutad. Vi kan se oss som offer och tycka att ledigheten gick för fort och vädret varit för dåligt. Eller så försöker vi se helger och lediga eftermiddagar som möjlighet till mer sommar. 

Jag önskar er en fortsatt trevlig sommar ☀️

/Anna

@rorlig_stillbild

Det finns ett konto på instagram som heter @rorlig_stillbild. I ca 30 sekunder filmas en sekvens med kameran helt fixerad. Det kan vara en havsvåg, en luftballong eller en broöppning. Den här idén är magnifik. Den behövs i dagens flöde där växling mellan sociala medier sker blixtsnabbt och scrollning görs i rasande tempo.
Med @rorlig_stillbild behöver nutidshjärnan stanna upp i t r e t t i o sekunder för att se slutet. Man vill se hela sekvensen, ibland glider något i eller ur bilden. Avgörande upplevelser. Smile.
De här 30 sekunderna blir en form av yoga, relax och mindfulness för hjärnan på nätet. En liten bromskloss och möjlighet att andas. Magnifikt.
Kontot och de rörliga stillbilderna är skapade av en norrländsk tjej i 40-års ålder som nyligen flyttat till Stocholm. Av mig.

/Anna
01f3feef8fdae8038250a85fa03cc4687313e0f40e
Bilden finns rörlig på @rorlig_stillbild

Jag har en plan.

Jag har en plan. Den består i att inte planera så mycket. För mig har det visat sig att de bästa stunderna uppstår i oplanerat tillstånd. Jag bokar gärna in en resa, en stadstur, en cykelrunda, en fotbollsmatch o.s.v. Att försätta sig i sköna situationer är klokt. Men innehållet lämnas oplanerat. Det som sker, får ske. Fantastiska upplevelser kan gå förlorade genom att följa en förutbestämd plan. För mig är det viktigt att kunna stanna en timme extra på en solig lunchveranda, eller göra en avstickare till backen som är nypistad. Jag vill kunna gå till höger istället för vänster. Tillfället får avgöra vad som händer. När man avskaffar detaljplanering och slutar att följa en förutbestämd agenda behöver ingen längre skynda, stressa, påbörja, avsluta.
Stressfritt är bra och med tiden lär man sig att det ordnar sig, på ett eller annat sätt.

Glad sommar!
/Anna
ladda ned

Godmorgon på Er. Vad hände med min morgonrutin? Kliva upp tidigt, forma bokstäver till ord och publicera texter på den här sidan. Jag har kommit av mig. Men tro mig, jag kommer tillbaka. Jag känner igen mönstret, behovet av det kreativa som skrivandet skapar varierar över tid. 

Ha det gott-  var tacksam, se lösningar och skratta mycket!

/Anna (några av de senast tagna bilderna delar jag med mig av denna morgon, oreflekterade.)

Mathem.se

Jag sätter mig i soffan med en ipad, placerar fötterna på fotpallen och beställer fem liter mjölk. Sedan lägger jag till fil, gurka, köttfärs, wettextrasor och brieost i samma elektroniska varukorg.
Att beställa mat via mathem.se har blivit en rutin och det är en fantastisk tjänst!
När beställningen är färdig återstår att avgöra tid för leverans. Den här gången väljer vi fredag mellan klockan 12-15. Utkörningsavgift 0 kr. Vissa leveranstider har en kostnad på 19 kr, 29 kr osv. Därefter betalas varorna med ett knapptryck.
När fredag närmar sig kommer ett sms med exakt leveranstid och på utsatt tid ringer det på dörren, papperspåsar med beställda varor fyller hallen.
I love it!
/Anna
FullSizeRender (16)

 

FullSizeRender (17)

 

FullSizeRender (18)

 
mathembilarleveranskort (2).jpg

Påsk 2017

Joel flyger till Örnsköldsvik för att träffa vänner och släkt. Tilde åker minibuss till Göteborg för att spela Future Cup. Lars och jag inkvarterar oss på Avenyn och är turister som varvar fotbollsmatcher med upptäcktsfärder och god mat. Det kommer att bli mer av de här uppdelningar inom Andréns, tiden när vi gör samma saker börjar gå mot sitt slut. Det är en naturlig utveckling, och det bara är att hänga med. Så länge vi vet att både Joel och Tilde har de bra så klarar Lars och jag oss fint. Vi kan äta pannkaksfrukost, fota spårvagnar, använda gps, köpa räkmackor, promenera, besöka Marstrand, se fotboll, sitta på uteservering o.s.v. (Där har ni vår påskhelg). Tillbaka i Stockholm blev det derby mellan AIK-Hammarby på friends Arena. 32 000 på läktaren, en kortsida fylld med svart-gula färger och den andra med grön-vita. Bra drag.
Tolv bilder avslutar denna text. På återseende!

/Anna


Spårvagnar och körsbärsträd i en något svalt Göteborg.
Fyra vinster och en förlust. Nu har laget spelat ihop sig och är redo för seriepremiär nästa helg. Heja Enskede!
Räkmacka i Marstrand
Marstrand- fint ställe!
Bishops uteservering på Avenyn.
Aveny Blommor
Marstrand.
Marstrand

AIK- Hammarby 1-2

AIK-Hammarby 1-2
AIKHammarby


Hemmapremiär och sorgeband.

Några dagar efter attacken på Drottninggatan är det hemmapremiär för Hammarby Fotboll. Den traditionella gångmarschen från Medborgarplatsen till Tele2 Arena genomförs som planerat. Människor väljer bort rädsla och förenas i en grönvit klunga längs Stockholms gator. Bitvis liknar det en krigszon med polisbilar, tjock rök och krutlukt. Men stämningen är varm och förenande.
När vi närmar oss arenan är ramsorna okomplicerade. Över Skanstullsbron skränar ”bira bira bira- bärs bärs bärs”. Kissnödiga supportrar samlas vid brofästen och solen skiner över arenan som snart är fylld med människor.
På utsatt tid står två lag uppradade med sorgeband och matchen inleds med en tyst minut. 31 000 personer tystnar direkt och stämningen är påtaglig. Alla dessa människor som nyss marscherade högljutt mot Globenområdet står fokuserade och hedrar de drabbade. När matchen blåser igång förvandlas tystnad till liv.
Sinnesstämningarna i Tele2 Arena vittnar om människors förmåga att visa medkänsla, känna omtanke och leva. En nödvändig mix.

DSC00553

DSC00555

DSC00557

DSC00562

DSC00568 (2)

DSC00570

DSC00580

DSC00583

Media, sorg och delningar.

Den 7 april kör en lastbil i hög fart längs Drottninggatan. Fyra människor dör och många skadas fysiskt och psykiskt. Samhällets insatser är beundransvärda. Räddningstjänst och polis hyllas. Sverige står enat mot ett drabbat Stockholm. Kyrkor hålls öppna och privatpersoner hjälps åt. Flaggor på halv stång, blomsterhav och en tyst minut.
Media sköter nyhetsflödet. För att förstå vad som har hänt behöver vi få situationer förklarade och lyssna till fakta. Av respekt till de drabbade ska nyhetsflödet inte bestå av överflödig information och alltför känsliga bilder, det är min bestämda uppfattning. Utöver medias rapportering får vi tillgång till bilder och filmer via privatpersoner som befunnit sig på olycksplatsen. Snabbt sprids tragiska bilder från telefon till telefon. För mig väcker det här många frågor; Varför fotar vi skadade människor och varför sprider vi bilderna vidare? Varför vill vi läsa ingående artiklar om tragedi och varför delar vi dödsbud på sociala medier? Jag besitter inte svaren.

Vi måste ha en egen ståndpunkt kring hur vi agerar på sociala medier. Att dela och sprida är bara ett knapptryck bort. Det blir dåligt om vi agerar oreflekterat.
Vad brukar du sprida vidare, vad tycker du är okej? Om du är osäker kan du använda dig av rådet som kriminolog Maria Dufva ger. Hon tipsar om att ställa sig frågan vad personen på bilden, eller dess närmsta anhöriga,  skulle tycka om att bilden och informationen delas. Med det filtret är jag övertygad om att det blir mindre spridning av skadade kroppsdelar och färre lästa artiklar om privata tragedier. Hela den här diskussionen behöver vi ta med våra barn också. Jag tror att världen blir lite bättre då.

När vi två dagar efter händelsen vandrar längs Drottninggatan upplever vi en samhörighet och stillhet. Blommor ligger längs husfasader och stenlejon är omringade av rosor. Människor går sakta och pratar tyst. Det känns äkta och genuint. Plötsligt passerar en tjej som tar en selfies med en blomsterklädd polisbil.
Förtrollningen bryts för en stund.

/Anna

(Vill ni ta del av mer kloka tankar gällande ”livet på nätet för barn och unga” så besök http://www.mariadufva.se)

 

Roligt eller tråkigt.

Det är match mellan AIK och Karlskoga. Jag sitter på rad 25. Framför mig sitter en familj där minsta barnet ser en film på sin ipad. Stora rosa hörlurar avskärmar ljudet från hockeypubliken. Alla i familjen ser glada ut. Att ha med mobil eller ipad till platser där barn förväntas bli uttråkade besparar gnäll och är en vanlig syn år 2017- på flygplatser, restauranger, i bilen o.s.v.
Dagen efter hockeymatchen möter jag en mamma med sitt 3-åriga barn i vagnen. Barnet har röda galonbyxor och mössan på sned – glatt spelandes på en mobiltelefon. Kanske var det för tråkigt att titta på passerande bussar, hundar och människor .
Jag har svårt att förhålla mig, jag vet inte om jag anser det vara skrämmande eller en naturlig utveckling. När jag frågar min son hur han resonerar i frågan får jag till svar att jag ska sluta reflektera över allting. Han har inte tid med en tråkig fråga, ett youtubeklipp på telefonen är roligare.
Att barn i alla åldrar, vuxna och pensionärer så enkelt kan ersätta tråkigt med roligt, vad får det för konsekvenser på lång sikt? Det undrar jag.
/Anna
ipad-606766_1280

Från litet till stort.

För ett antal år sedan befann jag mig i ett litet arbetslag, i ett nystartat företag. Elevantalet var lågt och vi som jobbade hjälptes åt att lösa det som kom i vår väg. Stort som smått. Vi hämtade mat från närmsta skola, skruvade möbler och städade trappor. Vi skjutsade elever och vi hittade lösningar när personal var sjuk.
Verksamheten blev större. Kock, skolsköterska, vaktmästare m.m. anställdes. Det var en nödvändig och naturlig utveckling i ett växande företag.
Den som hade feber skickades till skolsköterskan och den som hade tappat sin datorsladd gick till IT-avdelningen. Att alla yrkeskategorier fanns på plats innebar många fördelar. Olika kompetenser  bidrog  med sin kunskap.
I väggarna satt kulturen ändå kvar- att hjälpas åt var självklart. Många löste mycket.

I dag jobbar jag på en stor kommunal skola med många anställa. Här förväntar sig ingen att jag ska vara annat är speciallärare. Det är inte längre avgörande att agera som den lilla verksamheten fostrade mig. När mjölk spills i matsalen kan någon av de fem köksanställda lösa problemet. När pappersinsamlingen blir överfull kan vaktmästaren utföra tömningen. O.s.v.
Hur påverkas en verksamhet av att många personer finns anställda? Vad händer när det som inte rör sig själv och sitt ämne/uppdrag förväntas lösas av ”någon annan”? Ökar kvaliteten då, eftersom vi ges möjlighet att lägga all tid på de uppgifter vi är avsedda att lösa? Eller minskar kvalitén när känslan över att äga problemen ihop försvinner?

Låt oss jämföra detta med ett fotbollslag. Vänsterbacken äger sin komptenes, liksom högerforwarden och målvakten. Vi vill ha spelare som är riktigt duktiga på sina positioner. Under en match kommer det sannolikt att uppstå situationer där vänsterbacken löser mittfältets uppgift. Kanske räddar forwards en situation på mållinjen. Att låta bollen rulla förbi och tänka ”det där är målvaktens uppgift” ger dåliga resultat.
Idrotten hjälper mig att finna svar. Se till att bli skicklig på din position och ägna dig främst åt det som är din roll. Behåll också blicken över hela spelplanen. Var med och lös problem. Engagemang är avgörande.

/Annafootball-1350775_1920

Morgon.

Jag går två trappor ner och ut genom porten. Vita hörlurar trasslas ut från fickan och morgonens podcast letas fram. Jag varvar mellan Robin Sharma, Mattias Ribbing, ”Allt du velat veta på 5 minuter” och TedTalks Audio.
Den första delen av promenaden kantas av vatten och trädäck. Pendllingsbåtar åker skytteltrafik mellan Södermalm och Hammarby Sjöstad.
Jag möter en trött tonåring som är på väg till tvärbanan. På andra sida vägen går en pojke som håller sin mamma i handen. En medelålders kvinna passerar på cykel. Vid en busshållsplats står en pappa som gör flätor på sin dotter. En röd buss på väg till slussen bromsar in. På varje säte sitter människor, med sina mobiltelefoner. Jag promenerar obemärkt förbi.
Utanför ett vitt hyreshus står en man i kostym och röker. Två barn med ryggsäck vandrar sakta längs trottoaren, en av dem bär en kartong.  Avancerade cyklar i hög hastighet fyller cykelbanan. Många bär gula reflexkläder. En gammal man rastar sin hund. Det är fyra grader varmt och solen är på väg upp.
Efter att ha promenerat 15 minuter närmar jag mig min arbetsplats. En fågel sjunger och på skolgården leker morgonpigga barn. Hörlurarna stoppas i jackan och nyckeln plockas fram.
Det som utspelas gör mig levande. Människor i blandade åldrar, på väg i olika riktningar.

Annas väg till jobbet, en morgon i mars.

DSC00448DSC00449DSC00478DSC00481

Många alternativ.

Det är början av januari, Joel kommer hem från träning och tycker att fotboll känns tråkigt. Vi pratar om att ge det tid, att anstränga sig lite till. Tyst för mig själv tänker jag lagbyte och googlar andra föreningar. Kanske blir det bättre att spela på en annan nivå? Det finns ett stort utbud av lag i Stockholm. Några dagar senare berättar Tilde att hon vill byta skola. Hon har hört talas om högstadieskolor med idrottsinriktning. Kanske skulle fotboll på schemat höja skolglädjen? Vilka skolor finns? Vi pratar om för och nackdelar och försöker flytta fram beslutet till nästa läsår. Jag lovar henne att maila några rektorer för att få mer information. Dagarna går och frustrationen rinner ut i sanden. Både Joel och Tilde har ändrat sig gällande en förändring. Det fungerar bättre och byte av fotbollslag och skola står inte längre på önskelistan.

Alla dessa alternativ av föreningar, skolor, arbetsplatser, affärer som finns i en stor stad gör det lättare att byta vid missnöje. Det är enkelt att söka sig bort från det som för tillfället inte är bra. Det blir inte lika angeläget att kämpa, försöka lösa situationer och skapa en förbättring över tid.
Det intresserar mig hur det påverkar människor att växa upp i en stad med stort utbud jämfört med ett litet utbud. En hypotes är att människor i stora städer blir bra på att vara ombytliga och orädda för förändringar. Och mindre bra på att kämpa och bita ihop. I små städer-tvärtom. Jag tar det som min uppgift att titta lite extra på det här. Jag återkommer med resutat.

/Anna
landscapes-1414492_1280

Att ringa.

På med hörlurarna, scrolla fram en vän i kontaktboken och sedan toucha knappen ”ring”. Det har blivit min nya rutin när jag promenerar hem från jobbet. Jag r i n g e r  en vän. Det blir alltmer ovanligt med telefonsamtal 2017. Kommunikation sker istället via snapchat, whatsapp m.m.  Häromdagen tryckte jag på ett namn som länge legat orört i telefonboken. Han svarar efter några signaler: ”hej, är det du som ringer nu igen”. Därefter uppdaterar vi varandra på barn, barnbarn, arbete och skolor. Många skratt och en känsla av att vi sågs igår.
Den här rutinen tänker jag fortsätta med. Fram till att ingen svarar längre.
listen-to-music-1072582_1280

En hobby.

Wikipedia berättar följande: ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull, till skillnad från ett yrke som utförs för försörjning. Med andra ord kan en hobby sägas vara frivol, lättsinnig, men också ett sätt att göra fritiden meningsfull”

I många år har min fritid främst fyllts med det som familjelivet medfört -fotbollsträningar, skjutsningar, utflykter, mat, läxor m.m. En härlig tid, värd att vara tacksam för. Nu börjar allt mer tid finnas till egna intressen. Tonåringarna tar sig fram i livet på egen hand.
Jag har funderat och kommit fram till att fotografering ska bli min nya hobby. Förra veckan köpte jag en digitalkamera (Sony rx100 3). Perfekt storlek för att få plats i fickan. Jag behöver hitta en idé, ett tema, en röd tråd som kommer igen i bilderna. Det är min nuvarande plan. Jag ska också lära mig kameran, sen är jag redo!
Jag har frågat några personer; vad har du för hobby? De har svarat:
– träning-gymkort på friskis, skidåkning och löprundor.
– har inte tid med hobby, är kvar i småbarnsfasen.
– vill ha en hobby men har ännu inte hittat någon.
– är inte ett dugg intresserade av en hobby, njuter av oplanerad tid.
Hur ser det ut för dig? Har du en hobby och isåfall vilken? Förse mig gärna med svaret genom att använda kommentarsfältet nedan. Det intresserar mig.

/Anna
dsc00048

dsc00112

dsc00174

dsc00185

 

Sol och dimma

Det finns människor som tar energi och det finns människor som ger energi. Det förekommer i alla sammanhang; arbetsplatser, idrottsföreningar, familjer, kompisgäng m.m. De som ger energi är ofta i majoritet. Det borde innebära att negativ energi knappt märks, men det fungerar inte så. Negativ energi tar plats. Den lägger sig som en dimma i ett rum. Den tränger sig in i märgen på de som finns bredvid. Många positiva krafter är bra på att säga saker som får dimman att skimras. Dessa personer är viktiga. Ge dem en klapp på axeln när du ser ett gott exempel. 

Ibland kan vi välja att dra oss undan om dimman blir för tjock och ihållande. Mitt tips är att göra precis så ibland- gå vidare till en soligare plats. 

.  

Ekorrar och partylåtar

Det är sportlov, vi har förflyttat oss med tåg från Stockholm till Örnsköldsvik. Vi checkar in på övervåningen hos mina föräldrar. Morgonen därpå vaknar vi till ett vinterlandskap. Snön yr och det är 5 grader kallt. Jag står i hallen redo att åka till stan. Pappa Holger tycker att jag har tunna skor och erbjuder mig att låna varma kängor. Jag tackar nej med ett leende och backar sedan ut bilen från garaget. Jag känner mig fri som har tillgång till lånad bil. Ljuv musik sprider sig från högtalarna. Samtidigt som jag svänger till höger springer en ekorre i full fart över vägbanan. Kanske är den på väg till ett möte i granen vid skogsbrynet. Jag skruvar upp volymen på bilens cd-spelare. Musiken påminner mig om mina vänner som gärna fyller dansgolvet till precis den här låten. I mitt huvud blir situationerna pånyttfödda och levande. Därför blir det fullt party i bilen med alla vänner i en ring. Efter att jag kört till vänster vid hoppbacken tar låten slut. Jag hejar på en gammal kollega som passerar vid parkeringshuset. En ny låt står på tur. Vi är kvar i ringen och tillslut tvingas jag kliva ur när min klipptid väntar. En stund senare återvänder jag till mina föräldrar, nyklippt och med slingor i håret. Ekorren syns inte till och mina fötter är varma.
En fin förmiddag i Örnsköldsvik.

/Anna

squirrel-300236_1280

10 bilder

Hej,
den som undrar vad vi har pysslat med de senaste tre veckorna kan ta del av några bilder från min telefon. Text till bilderna skapar berättelsen.
OBS! Bilderna visar mest trevligheter. Det förekommer också en vacker vardag med morgontrötta tonåringar, överfulla tvättkorgar, makaroner och korv m.m. Jag ska försöka fånga den vardagen på bild också. Håll ut.Innan vi flyttade till Stockholm hade Joel och Tilde kommit igång med uttagningar för att representera Ångermanland på Halmstadslägret. När vi i årsskiftet bytte adress blev det Stockholms Stadslag som var aktuellt. Tilde fick chansen att hoppa in i den grupp av spelare som krigar om platserna. Flera gallringar kvarstår och konkurrensen är stor. I helgen var det träningsdag och internmatch.

Fredag, arbetsveckan är slut. Lars och jag cyklar till Södermalm för att ta en öl och köpa ost till stundande soffhäng med Joel och Tilde. Vi har många gånger konstaterat att vi bor bra. Lägenheten är i Henriksdalshamnen, där är det lugnt, avskilt och en känsla av skärgårsliv. Efter 5 minuter på cykel är vi på Söder bland alla dessa mysiga resaturanger och utbud av olika affärer. Passar oss perfekt! 
Det här är min kompis Linda, en goding från Örnsköldsvik som bott många år i Stockholm. Här blev det en opretentiös lunch på hennes kontor mitt i city. Spagetti i smurflåda, sallad och muffins. Svårslaget.
Jag kan outtröttligt vandra runt i Stockholm. Små isflak på vattnet, en stilla gångbana, en vårsol som försöker värma träden och fantastiska byggnader- Söder mälarstrand en förmiddag i februari.Lars och jag flyger till Åre för att överraska Bitte som fyller 50 (!?) år. .Vi var totalt 19 pers som firade 50-åringen. Här pågår tävling, tjejerna mot killarna. Killarna vann (efter fusk?) med knapp marginal.Åre bjöd på en solig lördag, gulash och öl. Kusin Wilma med pojkvän Rasmus på besök- samma helg som vi åkte till Åre. Synd för oss som bara hann träffa dem en liten stund. Kul för Joel och Tilde som fick sällskap och hela lägenheten för sig själva. Via twitter har jag lärt känna några sköna filurer från olika delar av Sverige. Vi har träffats några gånger och den här fredagen sågs vi i vår lägenhet. Hämtpizza och mycket surr. Marie, Berg, Glader, Helene, Torbjörn.Skål på er. Sangria på en tapasrestaurang på Odenplan. En Värmlänning och en Norrlänning. Bra kombo.

Att uppleva

Vi tar oss fram längs cykelbanan i riktning mot Hammarbybacken. Täckbyxor och mössa på, World Cup i parallellslalom stundar. På vägen dit passerar vi vattenfall som byggt upp en blinkande reklamstation längs gatan. De bjuder på hög musik, varm dryck och Sverigeflaggor. Folkfest är trevligt. Vi cyklar vidare till backen, där står foodtrucks  uppställda på rad. Jag beställer en burgare inlindad i vitt papper och en kall öl. Stämningen är god. Tävlingen fortgår och vi blir kvar tills sista åket. Stefan Löfven delar ut priser och fyrverkerier avslutar kvällen. En bra tisdagkväll. 

Det är inte självklart att försätta sig i de här situationerna. Det är lätt att avvakta, inte köpa biljett, hamna i soffan. Jag tror att det handlar om att vara beslutsmässig, vilket kan vara svårt. Men övning ger färdighet. Den som vill bli bra på att uppleva kan börja träna omgående. Personligen övar jag så ofta jag kan. Det behöver inte kosta mycket pengar, det bästa här i livet sägs dessutom vara gratis (våra biljetter kostade 100kr/styck). Jag tycker  att ordet uppleva beskriver på ett bra sätt att det handlar om att leva upp. 

/Anna

Hur går det för oss?

Många ställer frågan hur det går för oss? Hur har vi det? Hur är skola? Jobb?
Tack för omtanken! Här kommer några svar, efter vår första månad i Stockholm.

Hur går det för Joel och Tilde i nya skolan?
Bra. De är inne på skolvecka nummer två och har blivit väl mottagen. Ingen av dem våndas över att gå till skolan pga av en dålig känsla. De har 1,4 km till skolan och kan enkelt gå eller cykla längs trevliga cykelbanor. De kan också välja att åka min favorit, gratisbåten mellan tre kajer. Rutinen har dock blivit att de går 500 meter till tvärbanan och åker därifrån resterande sträcka.
Den första skoldagen blev de bli inbjudna till pizzaparty, träffade veganer, bisexuella och fotbollsspelare. En skön mix av intryck. Vis av erfarenhet från Tysklandsflytten brukar vi påminna varandra om fördelen med att hålla en viss distans i början. För att känna av läget. Tid är det som behövs för att hitta rätt.
I Ö-vik finns betydelsefulla vänner kvar. Tilde har tät kontakt med Stina. Joel pratar med sina Ö-viksvänner, mest via Playstation och hörlurar.
0109295e865f9870f2537bb11570387c9d804227d3
Tvärbana används som färdmedel för Joel och Tilde till skolan just nu. 01daff6a02ed29c443e351013bcc78131046c4cb06Att gå eller cykla längs vattnet till skolan är också ett fullgott alternativ.011bdbafdd471d03f95b67dee5fb687f0946995befSjälv skulle jag ha valt båten om jag gick på Sjöstadsskolan. Här i arla morgonstund.01e499eeaf38df24716699204dcb8e971f2bbc912aSjöstadsskolan.

Hur blev det med fotbollslag?
Båda har efter en tid av provträningar blivit erbjuden en plats i Hammarby. Det fungerar så i vissa föreningar, att lagen öppnar upp provträningar för intresserade. Sedan väljs ett antal spelare ut som ansluter till fjolårets trupp. Tydligen fanns det behov av två norrländska tonåringar i föreningen. Joel spelar med P02 utvecklingslag och Tilde med damjuniorerna. Halltider är en bristvara vintertid så vi vänjer oss vid längre avstånd till cuper, träningar och matcher. Pendeltåg och samåkning gör det överkomligt. Vi beundras av både Joel och Tilde som är öppen och orädd för att lösa saker på egen hand.
När hemmaarenan (Kanalplan) tinat upp och blivit renoverad (höst 2017) så kommer träningarna att vara på ett kort cykelavstånd.
Heja Bajen!016a9d9fc93d2a91f3da037ec6bc5cee9e2a640cedHammarby är den förening som gäller just nu. Fortsatt spel i grönvita tröjor.0119ebb0b92a4d4d573f5d29caa898ebc6935b43f8Joel mittback på förra helgens träningsmatch.01a54a3ca8b1a2d7fa6a397797f03bc7a977f6adbbTilde i vit tröja på raden längst fram. Här efter en futsalturnering.

Hur går det för Anna med nytt jobb? 
Jag startar  dagen med att promenera 20 minuter till mitt nya jobb på Sickla skola. Där jobbar jag som speciallärare i ett team på 4 personer. Jag träffar främst elever från åk 4-6. Elever med olika behov av stöd, och personal som behöver viss handledning. Den största omställningen för mig är att jag är tillgänglig endast dagtid. På Impius hade jag fler bollar i luften och löste problemen när de uppstod, oavsett veckodag och tid. Det är ovant att komma hem vid fyra och därifrån vara helt bortkopplad från jobb fram till morgonen. I ett skede med flytt och förändring passar det utmärkt att jobbet är avgränsat.
Med nya relationer så gäller samma för mig som för Joel och Tilde, jag känner av läget. Det ser hoppfullt ut, jag ser glada kollegor med ett bra driv. Saknaden är ändå stor till jobbgänget i Övik. De som jag känner utan och innan måste jag nu klara mig utan. Telefonsamtal och sms fyller tomrummet.

Var jobbar Lars?
Lars är den som genomgår minst förändring i familjen när det gäller nya miljöer. Han har samma arbetsgivare, Bosch Rexroth, men med nya ansvarsområden. Där trivs han bra och har en del resande inom Europa på sin agenda. Större delen är han dock på plats på kontoret i Älvsjö. Till Älvsjö är det en smidig bilresa på 10- 15 minuter från vår lägenhet. Vi har alla fyra ett bra avstånd till jobb och skola.  I Stockholmsmått mätt är det väldigt lyxigt med korta avstånd. Det är fint med att slippa bilköer, fullsatta bussar och långa restider.

Vi summerar den första månaden som mycket bra. Här stannar vi ett tag till!
/Anna

 

10 januari

Den här dagen blir händelserik för våra två 15-åringar. Dels gör de sin första skoldag. Klockan nio gör de entré på Sjöstadsskolan och blandas där med hundra elever i åk 8. De kommer att gå i samma klass, vilket ger dem en viss trygghet den första tiden. Men pirret i magen är såklart stort. Att i en blomstrande tonårstid flyttas från en miljö där de känner alla och den oundvikliga rangordningen är gjord, till att komma till något nytt är svårt. Jag tittar ofta på dem och imponeras av glädjen och nyfikenheten, trots de stora förändringar som ligger framför dem.
Efter skolan står fotbollsträning på schemat. De provtränar med Hammarby och i dag sker första riktiga träningen. Vintertid får vi förhålla oss till att träningshallar kan ligga en bit bort. Joel tränar i Spånga och Tilde på Bosön. Pappan i familjen är borta och mamman är tveksam till att köra till okända platser, i rusningstrafik genom stan. Dessutom krockar träningstiderna. Det löser vi med att Joel åker kommunalt till Spånga. Han möter några killar från laget på Kärrtorp tunnelbanestation och därifrån följs de. Tilde får åka med målvaktstränaren. De kommer att kastas in i helt nya situationer, med människor de aldrig träffat. Ingen av dem protesterar (än så länge). Situationerna reds ut. Hatten av!

/Anna

Första arbetsdagen

Jag sitter i vår nya lägenhet med en tallrik fil framför mig, och en dator. Klockan är 06:43 och idag är första dagen på mitt nya jobb. Det kommer att ta 20 minuter att promenera dit, väljer jag cykel tar det halva tiden. Det blir en bra start på dagen för mig. Jag ska inte åka buss! Jag ska inte åka buss!
Det blir intressant att lära känna den här arbetsplatsen, Sickla skola. Jag fick ett mycket bra intryck vid intervjun och det känns kul att köra igång. Nya elever, nya kollegor, nya föräldrar. Att bygga upp relationer är ingen quickfix. Jag är medveten om det arbete som krävs, just nu befinner jag mig på ruta ett. Det här blir spännande, utvecklande, jobbigt, roligt och utmanande.
Mitt jobb på Hampnäs lever i högsta grad kvar inom mig. Jag har tankarna där också. Det har varit en stor del av min vardag under en lång tid. Hur länge ett förgående jobb finns kvar i huvudet vet jag inte. Det återstår att se. Tankemässigt kör jag dubbelt så länge.

Då tar vi oss en bra dag!
/Anna
screenbean-thinking-face-left

WordPress

Jag har lite svårt för att kalla den här sidan för en blogg. Men det kanske är precis vad det är? Personligen förknipppar jag en blogg med mode, recept och kända människor. När jag söker upp definitition av en blogg hittar jag detta: ”En blogg är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp”.
Sett till beskrivningen så är alltså annaandren.com en blogg. Hursom, sidan finns av egoistiska skäl. Jag tycker om att göra meningar av ord och mina reflektioner får en plats att landa på. Fritt för andra att ta del av och ett arv för mina barn att förvalta.

Tack till er som surfar in och läser. Det är kul för mig att sidan lever. Jag vet inte vilka ni är men jag har en statistik som visar att aktivitet pågår. Frekvensen av mina inlägg ser lite olika ut och vill ni slippa komma till en sida där inget har hänt så kan ni klicka på knappen ”följ”, då får ni ett mail när nytt inlägg publiceras. Det var dagens tips från annaandren.com.

wordpress-app

Nytt år

2017 firades in på en höjd med utsikt över innerstaden. Stockholm Stad bjöd på mäktigt fyrverkeri. Det fungerade fint att vara familjen Andrén utan andra vänner. Skjorta på, god mat och spel runt middagsbordet. Stämning god. Det saknas fortfarande gardiner och tavlor, massa saker har ännu inte hittat sin plats. Men det är människor som fyller rum, så nyår 2016/2017 blev fin med tomma väggar och ouppackade flyttkartonger.
Jag önskar er  alla ett Gott Nytt År! Mitt tips är att vi tar ansvar över att göra saker som vi mår bra av. Att blanda det med ödmjukhet och tacksamhet kan ge ett riktigt bra år. På återseende!

/Anna

Att balansera överflöd

Julen 2016 blev året då vi äntligen lyckades hålla julklapparna på en bra nivå. För mig har inköpen i många år varit en kamp mot mitt eget samvete.  Att köpa saker som egentligen inte behövs, bara för att kalendern visar 24 december kräver sin eftertanke. 

Jag tar gärna ansvar över att skapa stunder där samvaro överträffar döda ting. Visa på alternativ till materiell glädje och ge barnen en chans att föra traditionen vidare. En promenad med facklor, en snögubbe med halsduk och spel runt köksbordet kan sätta guldkanten.

Våra barn är ändå bortskämda. Fördelat under året får de resor, dyra vinterjackor och senaste modellen av fotbollsskor.  Konsten är att skapa en sund mix av pengar, tacksamhet och eftertanke. Jag tycker att julen är ett bra tillfälle att träna på det här.

De figurer (jag tror att det är kycklingar) som jag fick av Tilde får symbolisera delar av det jag vill förmedla. Virkade på slöjden- en julklapp svår att överträffa.

/Anna

Uppackning i Huvudstaden

I tre nätter har vi nu bott i vår nya lägenhet. Här är det lätt att trivas!  Adressen är Henriksdalsallén och det är en del av Hammarby Sjöstad. Huset är fyra år gammalt, liksom de flesta av de andra husen i området.  Ljusslingor lyser upp balkonger och i fönstren hänger adventsstjärnor. En mysig vy att möta när vi tittar ut genom fönstret.

Flyttbilen rullade in på torsdagsmorgon. 100 kvadrat tom yta blev på någon timme fylld av kartonger och möbler. Den första timmen var alla i familjen aktiv med uppackning. Därefter såg vi tonåringarna alltmindre. Nätverket fungerade perfekt och snapchat blev roligare än besticklådor.
Efter tre dagar har de mesta av sakerna hittat en plats. Saknas gör gardiner, fluggiga kuddar, hyllplan, tavlor m.m. Det blir ett jobb som får vänta till 2017. Vi har dessa fyra Stockholmsdagar valt att också hinna med lite annat, såsom fotboll och umgänge.

Idag åker vi tillbaka till Ö-vik för att slutföra jobb och fira jul/nyår. Vi låser ytterdörren och känner en längtan att komma tillbaka. Bilder med bildtext får avsluta denna rapport. Tack för att ni hänger med!.

/Anna

På väg till Mäklaren för att skriva på det sista och få lägenhetsnycklarna.Kartonger och möbler samsas.Engagerade tonåringar (so far) sköter uppackningen i köket.Tilde ifrågasätter med arga blicken varför denna läderväska sparats. Hon får inget bra svar.Ungefär här är orken slut. Efter paus med fil och nätverk kom arbetsivern aldrig riktigt åter.Sakta sakta börjar kaos förvandlad till ett hem.Pepparkaksbak. Här strax innan Lars bror med familj kom på besök med en stor kastrull flyttgröt.Både Joel och Tilde träffar tänkbara fotbollslag. Här är Joel på träning med Hammarby P02. Ut från fönstret ser vi låga hus och julstämning.Invigning av balkongen, med Torbjörn.Releasefest, Torne Islager. I det här området tuffar en gratisbåt runt mellan tre olika bryggor. Känslan är god när jag på fredagkväll kliver på båten för att ta mig från Lumabrygga till Henriksdalsbryggan.Sj tar oss till Övik. Lars stannar kvar en dag i Stockholm och bilar hem. I Övik finns inte längre något hus att bo i. Som tur är ställer min kära mor och far upp med att ha familjen Andrén inneboende.👍🏼

En flyttbil anländer

En flyttbil kör upp på vår gård. Klockan är 08:30. Det är flyttfirman som kommer för att frakta våra saker från norr till söder. Fyra killar bär i drygt tre timmar, sedan är det tomt. Kvar finns fria ytor som står redo att fyllas av den familj som flyttar in om några dagar. Vi är glada över att skicka stafettpinnen vidare till ett ungt par. De har förhoppningsvis samma fina resa framför sig som vi har haft de senaste 18 åren.

Jag vet inte vad man förväntas känna när man lämnar sitt hus för sista gången. Känslorna är fria, öppet att reagera hur man vill. Personligen känner jag mig  glad över det som varit och nyfiken på vad som komma skall. Förändringar är roliga och läskiga. Resten av familjen är än så länge också positiva. Tilde har sista tiden sagt att hon inte fattar att vi ska flytta. Visst är det så, det är svårt att förstå det nya innan förändringen har infallit. Joel känner sig nöjd om han hittar ett bra fotbollslag och att playstation och soffan är medflyttad. Lars ser bara möjligheter. Ungefär på den nivån är vi just nu.

I morgon finns vi på plats på vår nya adress, för att ta emot våra saker. Återkommer med vidare rapport.

/Anna (just nu på E4 mellan Övik och Stockholm)

Youtube

Det har blivit lite av en hobby för mig att sätta ihop bilder till en imoviefilm. Det görs direkt från telefonen. Efter omsorgsfullt letande av musik blir det till en film som kan laddas upp på youtube. För mig är det ett bra förvaringsställe och tillgängligt att se var man än befinner sig. Jag har valt att göra filmerna offentliga så att den som vill kan se. Den som föredrar att begränsa synligheten kan göra en privat inställning.
Det jag behöver lära mig är hur man styr vilken sekvens som blir startbild. På senaste filmen blev en regnig bild från Alcatraz slumpmässigt vald. Det funkar, men en typisk surfbild eller vy från Highway 1 hade varit lika bra.
Här kommer en youtubelänk till några minuter Kalifornien.
/Anna

Impius

Den som är skeptisk till friskolors kvalitet är välkommen på besök för att ta del av Impius arbetssätt. Ingen kommer att gå härifrån oberörd- att se ungdomar lyckas är starkt. Med stöd av proffsig ledning har vi skaffat oss den praktiska och teoretiska kunskap som behövs för att hjälpa ungdomar att växa. Vi vet att vårt bemötande gör skillnad, vi vet att vi behöver ha tålamod och testa nytt. Vi vet att vi behöver vara genuint intresserade och vi försöker alltid förstå vad olika beteenden fyller för funktion. 

Jag känner mig glad, stolt och tacksam över att ha varit en del av Impius i 10 år. Kollegor har blivit till vänner. Tuffa arbetsdagar har gett starka band. Svårigheter har vänts till möjligheter. Gemenskap har skapat minnen. Många skratt och torra skämt.

Nästa termin kommer jag att finnas på en annan arbetsplats, i en annan stad. Men en del av mig kommer alltid att finnas kvar i väggarna på Hampnäs. Kära kollegor-Keep up the good work!

/Anna

hampnas-matsalsfoton-003

Chokladpraliner

Det är fredagkväll, jag befinner mig på restaurang med två kompisar. Vi frågar vad det är för chokladpralin som finns på efterrättsmenyn. Servitrisen svarar att ”det är som en chokladbit från en alladinask”. Hon tillägger att det är papper runt, men att den för övrigt smakar likadant. Vi avstår efterrätt och får en bra kväll utan praliner.
Den här restaurangen har slarvat med att utbilda sin personal. En servitris behöver kunna beskriva praliner på ett annat sätt än att jämföra med alladinasken. Alterantivt behöver de kunna säga att de ska ta reda på svaret och återkomma så snart som möjligt.
Det finns en viss charm i den unga servitrisen svar, och jag kommer besöka restaurangen igen. Jag tar ändå med mig påminnelsen om att utbildning på arbetsplatser är viktigt.
/Anna
chocolates-276786_1280.jpg

3-0-0-3

Det är enkelt att prestera bra när laget leder med 3-0. En god stämning råder och alla uppmuntrar varandra. Ingen fokuserar på felpassningar. Det är roligt med fina inlägg och snygga mål. Vi hör ingen som klagar eller är uppgiven.
Min erfarenhet är att många är väldigt duktiga på att leda med 3-0.
Att däremot ligga under med 0-3 ställer högre krav på varje individ. Här behöver vi karaktärer som outtröttligt jobbar vidare. Inte nedslås över felpassningar och motvind. Här behövs lagspelare som har förmågan att bidra med postiv energi och som fortsätter springa. Inte stannar upp, titta ner eller klagar på medspelare.
Det här med matchresultat är direkt överförbart till arbetslivet. På varje arbetsplats finns det perioder av medgång och motgång. Hur startelvan agerar i de här situationerna är avgörande för hur målen nås. Personal som vid motgång suckar och letar problem blir förödande. Den som jobbar extra hårt och bidrar med glädje blir lagets ankare.

Vilken är din roll när laget ligger under med 0-3, en regnig jobbdag i november?

/Anna

jaget före laget

En av tonåringarna i vårt hus frågar mig var träningsshortsen är. Jag berättar att de finns nytvättade i maskinen som precis snurrat klart. Tonåringen går till tvättstugan och jag hör hur torktumlaren går igång. Shortsen hinner torka innan träningen och det är viktigt eftersom inga andra träningskläder passar idag. När jag senare på kvällen går in i tvättstugan finner jag en tvättmaskin med öppen lucka, däri ligger massor av blöta kläder. Tonåringen har valt att enbart plockat ut sina egna träningsshorts!(här kan man välja fritt om man vill skratta eller gråta).
Vi har ett givet samtalämne vid nästa middag, jag ser fram emot att höra resonemanget kring det faktum att man plockar ur sitt eget plagg och lämnar andras.

Om någon tänker skriva en bok om ”föräldrar som lyckats” så kommer inte vi att bli utvalda som exempel. Då vet ni det.

/Anna

img_0862

Obefogad hets

Hemma på min nuvarande gata i Västeralnäs, Örnsköldsvik, går det tre bussar per dag till centrum. Om man missar den ena så blir väntetiden ca 5 timmar. Därför kan det finnas skäl att springa om bussen kommer runt hörnet. Om det skulle komma en ny buss om tre minuter, eller fem eller sju, så är det enkelt att invänta nästa. Parallellen till Stockholm blir oundviklig. I tunnelbanan stressar folk runt för att slippa vänta några få minuter på nästa tåg. Det är lätt att dras med. Småspringa nerför rulltrappor och tränga sig fram längs fulla perronger. Mitt mission är att göra annorlunda. Jag ska erbjuda Stockholmarna en annan lunk. En takt som taggar ner och erbjuder till lugn och reflektion. Jag förstår om det låter naivt, men jag tror att jag kommer klara det. 

Ge mig ett halvår så ska jag komma tillbaka med en rapport om huruvida jag lyckats, med att motstå obefogad hets. /Anna

Nikos Taverna

Direkt från San Francisco till Grekland blev det. Ett Grekland uppbyggt på Tyrol i Stockholm för showen Mamma Mia the Party. Min fina mamma fyller 70 år och dagen firas med barn och barnbarn samlad kring ett runt bord på Nikos taverna. God mat och riktigt bra show. Svårt att inte ryckas med när klassiska Abba-låtar framförs. Hipp hurra för Ingrid!!

150 år.

Vi har förmånen att ingå i ett skönt gäng med glada människor. Tre av dem fyller snart 50år  och en överraskningsresa var planerad till helgen 22-23 oktober. Bilderna med bildtext får tala. Tack arrangörerna, från hon som är yngst i gänget. /Anna

SJ tar oss från Örnsköldsvik till Sundsvall. Här väntar vi snällt på våra platser att klockan ska bli 11:00- då öppnar restaurangvagnen.

Restaurangvagnen blev snabbt fullsatt. Tävlingar i blandade grenar och många skratt.


På perrongen fick födelsedagstrion till uppgift att fixa lunch till sällskapet. Det blev grillade burgare hos Marie och Jörgen.


Shuffelboard på Södra Berget efter lunch. Många tävlingsmänniskor i gänget. Stämning god.


En fantastisk middag blev det i enskild våning på Invito. Sent ska vi glömma den maten, miljön, gemenskapen, skratten och tårarna. 


Boende på anrika Knaust. Tack alla inblandade, ytterligare minnen är skapade.

Henriksdalsallén

På kartan här nedanför ser ni en röd prick, där ska vi bo från januari 2017. Det är en lägenhet på 100 kvadrat i Henriksdalshamnen, som tillhör Hammarby Sjöstad. Vi är glada över att bo i den delen av Stockholm. Närhet till puls, vatten, restauranger, skolor, naturreservat, köpcentrum, rörelse och kommunikationer känns tilltalande.
Så här beskriver wikipedia området:
Hammarby sjöstad är ett stadsbyggnadsprojekt som består av flera olika områden runt Hammarby sjö i Stockholm, i stadsdelen Södra Hammarbyhamnen och delar av stadsdelen Södermalm. Området kommer 2017 att vara fullt utbyggt med ca 11 000 lägenheter för drygt 25 000 invånare och 150 000 m² arbetsplatser. Då Hammarby sjöstad tillhör Sofia församling räknas den av Stockholms kommun formellt till innerstaden, trots att den ligger på södra och östra sidan av Hammarby sjö. Hammarby sjöstad kallas i folkmun Sjöstan. I dagligt tal används Hammarby sjöstad eller Sjöstan ofta synonymt med stadsdelen Södra Hammarbyhamnen.

Skärmbild (15).png

Tre saker som är viktiga på en arbetsplats, enligt mina erfarenheter.

  1. Fokusera lösningar.
    I alla verksamheter förekommer det problem som behöver lösas, det är en naturlig del av arbetsdagen. Vissa löser problem genom att skicka dem vidare till någon annan, ofta till chefen/ledaren. Jag tror att den strategin blir förödande. Varje anställd behöver ta ansvar över att lösa problem, gärna tillsammans med andra. Att friskriva sig från problemlösning ska aldrig vara ett alternativ. Det kan ta tid att forma en sådan kultur, men det är min övertygelse att det kan ske.
    Att se lösningar där andra ser problem, det är en förmåga som går att träna upp.
  2. Var positiv.
    Arbetsuppgifter kan vara enformiga, komplicerade och tuffa. Det kan gå lätt och det kan vara svårt. Oavsett omständigheter är det befriande med kollegor som bidrar med glädje och skratt. Ett jobb blir ett trevligt ställe att vara på om skön stämning får råda. Att kombinera hög kompetens och positivt synsätt är föredömligt.
  3. Ägna dig åt rätt saker.
    Det finns oändligt med uppgifter att ta sig an under en arbetsdag, därför är prioritering viktig. Vi behöver ägna oss åt de saker som för oss mot företagets mål. Det är lätt att gå vilse bland oplanerade uppgifter som lockar och drar i oss. Dessa uppgifter behöver vi lära oss förhålla oss till. Kanske genom att snabbt åtgärda, planera in senare eller säga nej. Sedan återgå till våra fokusuppgifter.
    Om vi springer på rätt bollar, istället för alla bollar, kommer vi att prestera bättre. Om vi känner oss stressad och otillräcklig för av vi vill hinna mer så behöver vi luta oss mot uttrycket ”Good enough”-det kan man göra när man vet att man har ägnat sig åt rätt saker.

/Anna 

Att prata olycka

Att bli drabbad av allvarlig sjukdom måste vara smärtsamt. Den som berörs och närmsta familjen befinner sig i kris. Oro, ångest och förtvivlan.
Jag har längre reflekterat över människors behov av att prata om andras sjukdomar. Många känner till ingående operationsfakta och svåra cancerprognoser hos personer de knappt känner. Jag förvånas av intresset över andras sjukdomar och beteendet att föra informationen vidare.  Varför ägnar sig människor åt det?
Att prata om jobbiga tillstånd ska man göra med den som är drabbad och låta det som är sagt stanna. Så tycker jag. Om jag vore sjuk skulle det vara det finaste, och mest äkta stödet.
hospital-1477433_1280.jpg

Messy in the middle

Vårt hus är sålt, verkligheten att vi ska flytta kommer allt närmre. Skräckblandad förtjusning- vemod som blandas med nyfikenhet.
Sedan fyra år tillbaka befinner vi oss i en skön comfortzone. Familj och vänner finns nära, fungerande skola och närhet till fotbollslag. Fantastiska arbetsplatser och genuina kollegor. Stort hus och milsvid utsikt.
Vissa dagar känns det som en korkat beslut att lämna vår väl fungerande vardag. Samtidigt är vi trygga i beslutet att utmana oss själva och ge oss in i något nytt.
Vi behöver anslå ett ordspråk på kylskåpet, som påminner oss om att förändring är jobbigt men ofarligt.
/Anna

images

 

 

En varm dusch

Vi har varit på lägenhetsvisningar i Stockholm. Förloppet är detsamma varje gång. På utsatt tid sätter mäklarassistenten upp en skylt på gatan och reglar upp dörren till trapphuset. I ca 45 min är det fritt för alla spekulanter att leta sig till rätt våningsplan, ta av skorna och kliva in. Inne i lägenheten blandas okända människor som går från rum till rum. Vissa gör det ytligt och snabbt, andra tar sig tid att göra det grundligt. Beskrivningar av objektet och tumstock ligger för utlåning på köksbordet. Den som vill visa sig extra angelägen mäter noggrant olika ytor. Kanske som en signal till de andra att ”lägg ner ert intresse- den här lägenheten är våran”. Eller kanske för att man på riktigt behöver ta reda på hur en möbel  får plats. Mäklaren får enskilda frågor och många lyssnar på svaren. Finns det parkering? Är det en bärande vägg? Hur är solläget på balkongen? När är det tillträde? Är det en stabil förening? O.s.v.

Jag leker med tanken att bete mig utanför vad som förväntas. Sluta med att tafatt hälsa på  spekulanter som jag krockar med i dörröppningen. Istället sätta mig i soffan och lägga fötterna på bordet. Eller ta en varm dusch och sjunga högt medan håret schamponeras. Eller frosta av frysen. Eller ta en tugga av äpplet som ligger stylad i köksfönstret.
Det skulle vara en befriande kontrast till de cementerade mönstren som sker på en lägenhetsvisning.
Livet blir roligare av att bara tänka tanken. Och visualisera fantastin.

dusch

paradise hotel

Jag hämtar min dotter på skolan. Hon är trött, less, förkyld och har ont i fötterna. När vi närmar oss vårt hus säger hon plötsligt med glad röst ”ååå, nu ska jag lägga mig i soffan och se paradise hotel”. Plötsligt befinner hos sig i en härlig känsla. Hennes glädje smittar av sig.  Att kunna glädjas åt små saker (som t.ex. tv-program) är en bra förmåga.
Den som saknar förmågan kan träna på den. Övning ger färdighet.

settee-147701_960_720

Bildtext

De här bilderna är tagna av en fotograf inför försäljning av vårt hus. Det är en tillrättalagd verklighet som bjuder på ordning och reda. Bildtexterna berättar vad som plockats bort och vad som lagts till inför fotograferingen.
Det upp till er att visualisera verkligheten.
/Anna

Bortplockat: Tonåringar, iphoneladdare, filtallrik, tv-dosor, hårsnoddar, pennor, sockar, dator, keps.
Tillagt: Vita kuddar, vitt skinn, filt, uggla, murgröna, handstöpt ljus.

Bortplockat: Skor, benskydd, bollar, träningsväskor, dammsugare, nycklar, post.
Tillagt: Grön växt.

Bortplockat: Tandborstar, tandkräm, olikfärgade handdukar, hårspray, linsvätska, tvättkorg, träningskläder, rakhyvlar.
Tillagt: Vita rena handdukar, handolja i pump, grön växt, ljuslykta.

Borttaget: Tvättkorg, strykbräda, klädhög, träningsväskor, skjortor, sköljmedel, skurhink, innebandyklubba, skurkäpp, matta, solskyddsfaktor, tennisboll, liftkort
Tillagt: Näverväska, handdukar på hög.

Bortplockat: Stekpanna, makaronpaket, diskmedel, disktrasa, bröd, flingpaket, saft, juicepress, magneter.
Tillagt: Hushållsvåg med murgröna, ren handduk, kryddor, mortel.

Var god dröj

Vissa veckor kör det ihop sig innehållsmässigt. Just nu är jag mig mitt i en sådan vecka. Det är många saker att lösa på jobbet och i hemmet. Nya elever, möten, föräldrakontakter, konferenser, husförsäljning, träningar m.m.
Min hjärna har fått till uppgift (av mig) att enbart släppa igenom tankar och handlingar som står närmast att lösa. Allt annat får rada upp sig på kö och vänta på sin tur.
Det händer att det blir oreda i kön och alla tankar försöker tränga sig längst fram. Då innfinner sig ett stressigt tillstånd, som jag ogillar att befinna mig i. Jag blir irriterad, prioriterar fel saker och levererar sämre.
Det kräver sin disciplin att beordra tankarna tillbaka till sin köplats. Men övning ger färdighet. De som säger att jag sällan är stressad har rätt. Det är kommet av hård träning på att inordna tankar, uppdrag och känslor i ett kösystem.
En bra förmåga att bära med i livet.
/Anna
båtar

Andréns flyttar söderut

Vi flyttar till Stockholm i januari. Lars blev erbjuden nya arbetsuppgifter inom sitt företag. Efter ett snabbt familjeråd stod det klart att hela familjen är positiva till att följa med. De fyra vanligast frågorna vi får just nu:

Ska ni sälja huset? Känns det vemodigt?
Japp, vi säljer huset. Vi har haft 18 fantastiska år i vårt gula hus med stor tomt. Barnen har plockat hallon på tomten och byggt kojor i skogen. Bagarstugan vid skogsbrynet har varit vår sommarbostad och åtskilliga fotbollstimmar har gjorts på gräsmattan framför. Jag väljer att vara tacksam över tiden som varit istället för vemodig över att den är slut. Hemma kan vara på många ställen och nu får vi möjlighet att hitta nya miljöer där vi kan må bra.

Vad säger barnen?
Tilde och Joel har hela tiden varit positiva till den här förändringen, även om det innebär tråkiga avsked från vänner som står nära. De har en flytt till Tyskland i bagaget och kanske gör den erfarenheten dem orädda. De beskriver att nya skola och nytt fotbollslag kommer att bli roligt och jobbigt. ”Det första halvåret kommer att vara jobbigt, sen kommer det kännas som allt mer hemma”. De resonerar moget och har en beundransvärd syn på förändring.

Vad ska du jobba med Anna?
Jag vet inte. Under hösten ska jag ägna mig åt att ta reda på det. Läsa jobbannonser, skicka cv och ta kontakt. Min förhoppning är att min erfarenhet och kunskap inom neuropsykiatri ska efterfrågas. Eftersom jag ursprungligen är Ma/No-lärare så är jag inte orolig för att stå utan jobb. Kanske kan ett jobb som lärarvikarie vara bra första halvåret, medan jag parallellt söker ett mer långsiktigt jobb. Vi får se. Jag håller er uppdaterade.

Hur ska ni bo i Stockholm?
Vi köper en lägenhet. En 4:a på södra sidan av stan. Just nu pågår sökandet för fullt.

/Anna

T-Centralen_Tunnelbana_Hässelby