Varning för tonåringar

Som blivande förälder förbereder vi oss med information, böcker och samtalsgrupper. Libero skickar hem blöjprover och förlossningen ordnar studiebesök. När vi blir föräldrar till tonåringar får vi klara oss själva. Vi skulle behöva snacka ihop oss istället. Göra besök i tonårsrum och få gratisprover på mobilabonnemang. Jag vet inte vem som ska styra upp den där förberedelsen. Jag kan bidra med ett lista som personalen på BB kan anslå i korridorerna. Då kan nyblivna föräldrar,med sitt lilla knyte i landstingskläder, låta sig förberedas.

Så här beter sig din bebis om  13 år.

Ouppackade träningsväskor lämnas i hallen.

Använda handdukar placeras i blöta högar på golvet.

Glas och tallrikar lämnas på bordet framför tv:n.

Främst enstavig kommunikation används, undantaget meningen ”jag gör det sen”.

Sms besvaras kort och kärnfullt. A, gn, ok är vanligt.

Lampor lämnas tända när de lägger sig sist.

Mopeder parkeras på ett sätt som blockerar föräldrarnas parkeringsplats.

Swish laddas ner för att ta emot pengar.

All form av kroppskontakt vägras (sätt dig aldrig för nära din tonåring i soffan).

OBS! Dessa beteenden syns sällan på bilder som föräldrar lägger ut på sociala medier. Bakom varje vacker tonårsbild gömmer sig minst tre handdukshögar.FullSizeRender (8)

Framgång är allt

Jag läser en bok av Olof Röhlander. Han säger bl.a.

”Framgång är allt. Men du och ingen annan definierar den.”
Min kommentar: Jag känner mig först skeptisk över Olofs inledning som säger att alla människor vill vinna, lyckas, prestera, gå sin egen väg och nå framgång. Jag känner många som inte har det drivet. När jag läser vidare förstår jag att Olof menar att framgång inte behöver vara det som tidningar eller samhället anser det vara. Han anser att framgång kan vara att inte göra något alls, att utsätta sig för obehag, att fantisera om drömvillan, att vara närvarande o.s.v.
Det blir befriande att tänka bortom samhällets definition på framgång. Det öppnar upp för flera människor att känna sig lyckade.
Personligen känner jag mig framgångsrik i att upprätthålla min filosofi om att aldrig springa tjejmilen.
hammock-163647_960_720

Geléhallon på toppen

Jag köper en mjukglass. Blandad smak av jordgubb och vanilj, med karamellströssel. På toppen placerar glasskvinnan ett geléhallon.
För mig är geléhallonet ett bra exempel på detaljer som gör skillnad. Hon hade kunnat strunta i det, jag förväntade mig bara det som var beställt. Men kvinnan öppnade en låda med hårt åtsittande lock, tog upp hallonet med tång och satte det omsorgsfullt längst upp.
Jag tror att vi behöver bli bättre på detaljer. Det kan vara på jobbet eller hemma. Ett avtal nerstoppat i ett A4-kuvert kan kryddas med en hälsning på en Post-it. En sallad med gurka skuret på ett annat sätt kan smaka bättre. Exemplen kan göras många. Att anstränga sig för detaljer kostar sällan varken pengar eller tid. Det tillför bara mervärde.

Min övertygelse är att små detaljer, som dessutom ingen förväntar sig, gör stor skillnad.

geléhallon

Från bokat till VIP

Det är lördag och vi befinner oss i Åre. Vi sladdar in på Fjällgårdens afterski. Där möts vi av glada människor i uppknäppta slalompjäxor. Alla trängs i väntan på liveband. Vi ser en servitris som fixar med ett upphöjt bord vid scenen. På bordet står en liten skylt som visar texten ”bokat”. Ingen gör anspråk på platsen, alla tar för givet att sällskapet är på ingående.
Vi tar oss friheten och frågar om vi får slå oss ner tills vip-gästerna kommer. Vi får ett glatt ja till svar och servitrisen säger ”har ni tur så dyker de aldrig upp”.
Vi hade tur. Vi får behålla bordet och upplever afterskin från en utmärkt position. Vi firar med att beställa pizzabitar på träplanka, och dryck från stora ishinkar. Vi passar på att leka VIP, när vi en gång får chansen.

Det här hände för att vi ställde den enkla frågan ”kan vi sitta här tills de andra kommer?” Oftast väljer jag att inte ställa den här typen av frågor, för att jag tror mig veta svaret. Eller för att jag inte vill vara till besvär. Det kan vara små grejer, som att jag vill ha mer creme fraiche på min tacotallrik. Eller att jag vill låna grannens tidning på hotellfrukosten. Jag försöker verkligen träna på det här.
Min erfarenhet är att det är väldigt lätt att få det man önskar, om man bara ställer frågan.

Kollegor och en räka

Vissa dagar bjuder mitt arbete på större utmaningar, igår var en sån dag. Jag som för det mesta är oavbrutet positiv, utstrålade för en stund irritation. Då kliver mina kollegor in. Robert dansar glädjedansen i matsalen, han är lycklig över att äntligen få se mig negativ. Christer kommer med stora kramen och Jonas skickar en filmsnutt på en räka från sitt akvarium. Jennie skickar ett peppande sms och själv ler jag åt det som utspelas. Jag känner mig tacksam.
Arbetet utgör en stor del av veckans timmar och kollegorna är många gånger de som gör skillnad. Tuffa arbetsuppgifter blir lättare i en fungerande arbetsgrupp.
Jag bifogar bilden på räkan, som egentligen är en film. Se den som en påminnelse om att sprida glädje på jobbet.
/Anna

IMG_3050.jpg

 

 

 

Skilsmässor

9FKDRHHSJ6 (1).jpg
Skilsmässostatistiken ökar för varje år.
 Jag har flera vänner som har separerat och det har lärt mig att orsakerna kan vara många. Det är ofta en mängd saker som inte har fungerat över en längre tid. Jag tänkte ta mig friheten att presentera en tänkbar framgångsfaktor för att få förhållanden att bestå. Teorierna är mina egna och har ingen förankring i fakta eller forskning.

Det finns en outtalad förväntan om hur förhållanden ska fortgå. Vi bör tycka lika och göra lika. Allt annat kan ses som tecken på ett dåligt förhållande. Många strävar efter att ”växa ihop” och det anses också vara det bästa kvittot på ett lyckligt förhållande. Två personer ska bli en.
Jag tror att den förväntan är förödande. Vi föds till en egen person och behöver använda hela livet till att vara den vi är. Att växa parallellt med sin partner, tillsammans, är min teori för ett framgångsrikt förhållande.

Att göra egna saker, ta egna beslut och tycka annorlunda än sin partner kan vara en utmaning då det av samhället kan ses som annorlunda. Många är rädda för vad omgivningen ska tycka och väljer hellre att tappa bort sig själva.
Jag har ganska bra erfarenhet av att göra egna saker, samtidigt som min familj är viktigast. För mig är det ointressant att lyssna till eventuella synpunkter från andra. Det enda som är viktigt är att vi som lever ihop är överens.
Hela min teori om att växa parallellt ska inte blandas ihop med egoism. Det här resonemanget bygger på att förstå vad jag menar. Såklart bygger ett förhållande på givande och tagande, värme och omtanke. Min teori handlar om att uppmuntra varandra, till att ibland tycka olika och göra olika.
Kanske bör vi ändra vigsellöftet, för att ge mer acceptans och utrymme åt egna val:
”Härmed lovar jag att dela glädje och sorg med dig och peppa dig att göra saker som du mår bra av. Jag kommer att låta dig utvecklas på egen hand samtidigt som vi lever våra liv tillsammans.  Jag ska visa dig respekt, ha sinne för humor och och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

/Anna

 

 

 

Begravningslåt

Det är läskigt att tänka på döden. Det gör ont att föreställa sig att inte vara levande.
Mitt mål är att leva uti hundrade år, men jag har redan nu önskelåten till min begravning klar. Den får gärna spelas utomhus med bra ljudkvalitet. Det är en låt som jag hörde på väg till jobbet för många år sen. Jag insåg att orden formulerade det jag vill förmedla den dag jag har levt klart, drar vidare eller vad som nu väntar. Hur funderar ni andra? Viken låt kommer att spelas på er begravning?
Det här dystra men ändå verkliga måndagsinlägget avslutas med texten till min valda låt. Godmorgon!

Martin Stenmarck- det skall vara fest den dagen jag dör.

Jag har tittat på mörkret.
Sett hur det äter, varje stråle av ljus.
Vad får jag ta med mig, dagen då festen tar slut?
Jag har packat en väska.
Fyllt den med saker, som man borde ta med.
Där i finns en bild på barnen.
Man vill ju vara klar den dagen.Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.
Och när natten kommer till er, gå ut på stan.
Ni ska känna att ni lever, av bara fan.

Jag har hört dom om natten, folket som talar.
Dom säger jag ska komma hem.
Dom rycker och sliter, vrider och vänder i mig.
Och jag har sparat på saker, lagt dom i högar.
Kanske för många jag vet.
För ge er någonting att minnas.
Det var så vackert att få finnas.

Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.
Och när ni öppnar kyrkans portar och går ut ikväll.
Höj en bägare mot himmlen så är du snäll.

(2x)
Det ska va fest, den dagen jag dör.
Blås i trumpeten och sjung i kör.
Bjud av vinet, bjud upp till dans.
Det är här det händer, ingen annan stanns.

Och när natten kommer till er, gå ut på stan.
Ni ska känna att ni lever, av bara fan.
Och när ni öppnar kyrkans portar och går ut ikväll.
Höj en bägare mot himmlen så är du snäll.

Det här med fönsterplats

Åter på svensk mark, väskor uppackade och en tvättmaskin som snurrar. Flygresan hem från Italien bjöd på ett mäktigt uppfrånperspektiv över alperna. Jag kommer aldrig sluta förvånas över att så många människor vid fönsterplats väljer att i n t e titta ut.
Det kan såklart bero på att vissa är ointresserade av utsikten. Det kan också bero på flygrädsla där någon väljer att blunda. Någon kanske är trött och föredrar att sova.
Jag befarar att många dessutom väljer att leka världsvan resenär som anser att endast barn tittar ut genom flygplansfönster. Att läsa tidningar med aktuella aktiekurser kanske anses coolare än att trycka näsan mot fönstret.
Det tycker inte jag.
För mig är det direktinjecering av energi att titta ut när planet lämnar gaten och kör fram till startposition, lyfter och lämnar med en skön acceleration. Likaså vill jag vara med vid inflygningen, när en stad kommer allt närmre, när flygplansdäcken sätter i marken och markpersonalen placerar ut orangefärgade koner.
Det är bra att vi kan välja själva, vad vi vill göra av vår fönsterplats.
/Anna

h e j

Jag kommer in i entrén hos min tandläkare. I väntrummet sitter en kvinna, jag säger hej. Kvinnan ler och svarar ”Hej, det glädjer mig att du hälsar. Det är ovanligt”.

Varför är vi så dåliga på att säga hej? Är det ointresse eller osäkerhet? Titta ner och titta bort kan enkelt bytas mot titta upp och titta i ögonen. Att säga hej är det mest simpla sättet att bjuda på sig själv, och göra andra glada.
I det här fallet tar jag mig rätten att utse mig till ett föredöme. Jag inväntar inte att andra ska ta intiativ att säga hej. Jag bjuder gärna på den positiva energi det tillför en människa att få ett hej riktat till sig. Det är upp till var och en att bestämma hur ofta man vill ta intiativet att säga hej. Till dig som överväger att göra det lite oftare kan jag säga grattis. Det kommer att göra dig och din omgivning gladare.

/Anna

 

Lusmedel och Prosecco

IMG_2526.jpgRulltrappan tar mig till våning två. Jag passerar akademibokhandeln och går in till apoteket. Hyllan med lusmedel lokaliseras målmedvetet. Bekämpningsmedel finns i sprayform och schampo, med olika verkningstider och skilda fabrikat. Valet är fritt och pga god erfarenhet av lösshantering så vet jag vad jag vill ha. Tjejen i kassan tar betalt och ler tröstande. Då återstår  bara att åka hem och göra jobbet. På väg till bilen passerar jag systembolaget, min gröna apotekpåse speglar sig i fönstret. Där inne finns nästan inga kunder. En flaska prosecco ropar till mig att en hårlössmåndag blir vad man gör den till. För att ta mitt ansvar att blanda högt och lågt, moll och dur så går jag in och köper flaskan. Jag placerar den i apotekskassen, till höger om lusmedlet.
Det blir som en konstinstallation.
Nu blev inte skumpan uppdrucken samma kväll, den står praktfull i kylen och väntar. Jag ska öppna den till helgen och låta mig påminnas om att en tråkig måndag kan ge en rolig fredag. Det är fint att vi kan välja hur vi förhåller oss till hårlöss, och andra icke-roliga saker som inträffar i livet.
/Anna

mentor A

AnnabildserieJag vill ägna några rader åt bilden som finns på startsidan.
– Tvååringen i 70-talspyjamas.
– Tonåringen som inte ler på skolfoton.
– 40-åringen med nytonat hår.
– Pensionären med många år kvar att leva.

Bilden gör det synligt att livet fortgår i en bestämd åldersriktning. Vi föds och vi dör. Ett faktum som vi behöver förhålla oss till. Tanten längst till höger har blivit en värdefull vän. Ibland frågar jag henne ”hur skulle du ha gjort i den här situationen?”. Hon ger mig kloka svar.
Att Anna 40+ pratar med Anna 70+ kan låta märkligt. Men det funkar bra och det är lyxigt att ha en mentor att tillgå, i sig själv.
När mina barn fyller 20 år ska jag ge dem en bild av sig själva som pensionär. Inte som en dyster påminnelse om att livet kommer att ta slut, utan som ett glatt tillrop att de behöver leva.
Ju tidigare vi förmår tänka den tanken, desta bättre.

—Tack Johan Allard för hjälpen med bilden—

 

 

perfekta kanelbullar vs livet

WBWKY1FQ2I.jpgFacebook, instagram och twitter är de appar som jag har nerladdade i kategorin sociala medier. Jag surfar in dagligen och gör inlägg emellanåt.
Det jag gillar mest är dråpliga kommentarer, tankevurpor och möjligheter till nutid i olika världsdelar.
Sociala medier är inget jag vill vara utan. Men det är heller inget jag vill ska ta för stor plats.
Det som händer med mig när jag är närvarande på sociala medier är att jag blir frånvarande i verkliga livet. Jag tappar tråden i samtal, jag lyssnar sämre och jag blir okoncentrerad. Det här gillar jag inte med mig själv och det känns befriande att kunna påverka en förändring.
Jag har valt att avinstallera facebook, instagram och twitter på min telefon. Därmed är jag ett steg närmare att agera utifrån mina värderingar. Även om de här apparna tillför mig glädje, så tillför de också en hel del nonsens. Det får aldrig bli viktigare att scrolla bilder på grannens kanelbullar, än att ge tid till familj och vänner.
Min stund på sociala medier blir när jag är hemma själv, då jag tar min ipad och lägger mig på köksoffan. Det är iallafall mitt mål. Ibland slirar jag och låter apparna följa med till soffan och lite varstans i huset. Jag behöver påminna mig om begränsandet. Det är svårt, men det går att uppnå!
Jag tror att samhället är på väg i omvänd riktning mot det jag försöker åstadkomma. Människor är mer närvarande på sociala medier än vad de är i verkligheten. Kanske är utvecklingen oundviklig och har stora vinningar?
Men jag är inte redo för den verkligheten. Jag vill inte oreflekterat dras med.
Hur ofta scrollar du flödet? Om det är för ofta eller för sällan, kom ihåg att du har makt att påverka en förändring.
Dö inte av bitterhet över att sociala medier tog för stor plats i ditt liv.

 

Supermänniskor

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 06.40.21Det finns inga supermänniskor, det är befriande.
Vi gör bra saker, och vi gör mindre bra saker. Vi gör bra val och vi gör mindre bra val. Det är så människan fungerar. Vi måste sluta jämföra oss med en art som inte existerar, supermänniskan.
Vad skulle hända om alla ägde sanningen att supermänniskor inte existerar? Skulle stress och depressioner minska? Skulle sjukskrivningar minska? Skulle färre par separera? Skulle människor må bättre? Jag tror det.
Likt en morgonbön har jag i många år sagt det till mina barn, och till mig själv. Och till vänner som befunnit sig i kris: Det finns inga supermänniskor.
Det räcker att vara människa. Punkt.

 

 

Jag gör det sen.

IMG_2240Jag vet inte om det var smart gjort, men mina barn har fått tillgång till den här sidan. De snappar upp budskapen och använder dem emot mig.
Som igår, när täckbyxor låg slängda i hallen. Sonen får en tillsägelse och säger: ”Det är ingen fara, det behöver inte vara perfekt. Det har du själv skrivit”
Jag inser att jag behöver få ihop en text, som berättar om min syn på att skjuta upp tråkiga uppgifter. Som t.ex. att hänga upp täckbyxor på en krok. Eller ta bort en fikatallrik från Tv-bordet. Eller lägga kalsonger i tvättkorgen. Eller lägga läxböcker i väskan.
Det kan tyckas enkelt att lämna saker framme och istället plocka bort om en stund, lite senare, eller en annan dag. Men fördelarna med att göra det direkt överväger. Det är min övertygelse. De tar så få sekunder att lägga/hänga/placera sakerna på sin rätta plats. Och då är det gjort. En vinnande känsla och ett beteende som man har fördel av hela livet.
Det här gäller såklart inte bara tonåringar. Vi skjuter alla upp tråkiga saker, som enkelt kan göras direkt. I hemmet likväl som på jobbet.
Själv följer jag den teori som David Allen presenterar i boken ”få det gjort, svart bälte i vardagseffektivitet”. Han menar att allt som tar mindre än 2 minuter att göra, ska man göra direkt. De händer varje dag att jag står inför uppgifter där 2-minutersregeln får avgöra om jag ska göra det direkt, eller senare. (jag har höjt den till 5 minuter)
När man börjar agera utifrån David Allens teori, blir listan över saker som måste göras senare befriande kort.

Testa själv, förvånansvärt många saker gör man faktiskt på under två minuter.

 

arvet

IMG_2233Jag kan inte garantera att mina barn kommer att få ärva fastigheter, pengar eller guldsmycken. Jag kanske väljer att leva upp alla mina tillgångar själv. Det kanske inte finns några pengar att dela ut, den dag jag har levt klart.
Men jag delar gärna med mig av de här texterna.
Och tänk om det blir det mer värt att ärva texter, än 30 kvadratmeter lägenhet på Södermalm. Texter som kan väcka självreflektion och sporra till utveckling.
Mina barn är medveten om den här arvstanken. Och igår hörde jag sonen säga till dottern ”jag ärver pappas pengar, så får du ärva mammas texter”.

Nåväl, vi får väl se hur det här slutar.
annaandren.com blir platsen där arvet förvaras så länge.

människan i sätet bredvid

ous1esmjkc
Det är med blandade känslor jag åker tåg, när det gäller att samtala med den okände personen bredvid. Det är enkelt att ta på hörlurar och signalera att samtal med nya människor inte är prioriterat.

Igår åkte jag SJ snabbtåg mellan Umeå-Övik. Reflexmässigt åkte mina hörlurarna på,  men damen bredvid pratade med mig ändå. Jag tog av lurarna och ett samtal påbörjades.
Efter 45 minuter var vi framme vid vår destination. På den tiden hade vi hunnit prata om damens hjärttransplantation, om våra gemensamma lägenhetsdrömmar och vad som är signifikant för damerna på östermalm. Det var på riktigt vi önskade varandra God Jul och gick åt skilda håll vid Öviks centralstation.
Jag tror inte att jag kommer att träffa henne igen, även om vi skämtade om att ta ett glas vin på Bondegatan i Stockholm. Samtalet gav guldkant på min dag. Ofta behövs det inte mer, än möten med nya människor. Det kan vara några snabba ord över fruktdisken på ICA, eller en kort dialog vid sopsorteringen. Jag antar att behovet ser olika ut för alla människor, men det är ju synnerligen korkat att inte öppna upp för konversation när man vet att det tillför guldkant och energi. Note to myself.

Hur gör du? När pratade du med en okänd människa senast?

”någon”

yf7yoycmkn

På en arbetsplats finns det en rad givna arbetsuppgifter. Redan när vi söker ett jobb, är vi medveten om dess huvudsakliga innehåll.
På alla jobb finns det dessutom en oskriven lista på uppgifter som behöver göras av ”någon”. Vem byter toarulle när den är slut, vem ringer Canon när toner behöver fyllas på, vem hjälper till att städa efter julfesten, vem byter fönsterlampan som är sönder o.s.v. På mitt jobb är det jag som gör väldigt många av de här uppgifterna, som ”någon” måste göra.
Jag vill fortsätta vara den personen, för det gör mig glad. Det jag behöver minimera, är de dagar där jag tänker ”kan inte fler hjälpa till” eller ”varför alltid jag”. Det är en form av bittert tillstånd. Och bitterhet dödar, det är min övertygelse. När jag befinner mig i den sinnesstämningen blir jag på sämre humör, tappar energi och skrattar mindre.
Det kan såklart kräva sin energi att hämta en ny glödlampa för att byta den en våning upp, men det kräver ännu mer energi att reta upp sig på att ingen annan gör det. Det är varken svårt eller tidskrävande att lösa de här uppgifterna. Det är oftast både lätt och snabbfixat. Det är vår inställning till uppgifterna som gör skillnad. Knappast någon kan må bra av att vara den som avstår från att hjälpa till. Eller försöka undkomma så många uppgifter som möjligt.
Om du är osäker på effekten av att vara den där ”någon”, bestäm dig då för att göra saker utöver din givna arbetsbeskrivning. Gör de odefinierade uppgifterna som måste göras. Det kommer att göra dig gladare. Och friskare. Och piggare.
Och gör dem med glädje, inte bitterhet.